Duccio di Buoninsegna (1255–1319), «Jesus tar farvel med apostlene». Domkirkemuseet i Siena, Italia.

«Størst av alt er kjærligheten!» Det er et utsagn som vi møter i ulike sammenhenger, som høres innlysende ut og som derfor ofte blir sett på som en absolutt og ukomplisert sannhet. Men er det virkelig så enkelt? På den ene siden – ja. Vi trenger kjærlighet for å leve gode liv, og selv om vi kan klare oss uten mye, er det ekstremt vanskelig å leve uten kjærlighet. På den annen side – nei. All kjærlighet er ikke størst av alt eller til og med spesielt god. Så la oss se nærmere på hvilken kjærlighet som – virkelig – er størst av alt!

* * *

Välkommen till en något annorlunda upplaga av veckans Tankar inför söndagen, inför den femtonde söndagen i treenighetstiden. Den här veckan är annorlunda, på så sätt att vi inte har kunnat spela in någon sändning. Men vi vill ändå delge er våra Tankar, och därför lägger vi i stället ut texten till den predikan jag hade tänkt hålla denna vecka.

Evangelietexten denna söndag fokuserar på något som är samtidigt så helt grundläggande, nödvändigt och självklart i våra liv, som det är komplicerat – nämligen kärleken. Som människor är vi inte fullkomliga utan kärlek, men det gäller att fylla på med rätt sort av den…

Evangelisten Johannes skriver (15, 9–12):

«Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.»

Under alla kyrkliga vigslar läser prästen några valda bibelord, och ett vanligt bibelord att läsa är hämtat ur Första Korintierbrevets trettonde kapitel. Det är en text som beskriver både den goda kärlekens natur och dess betydelse: Utan kärlek är vi ingenting, äger vi allt utom kärlek har vi ingenting.

Även om församlingen inte känner igen alla ord i texten, så brukar de flesta ha hört den avslutande meningen: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är en formulering som fastnar eftersom den är så sann. Men det har också gjort att den har kidnappats, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang, även de sammanhang som har litet eller intet med kristen tro att göra, hör vi därför slagorden skalla som säger att ”störst av allt är kärleken!”.

Men är kärleken verkligen störst av allt? Ja – och nej.

Problemet är att vårt moderna språk, tro det eller ej, är ett fattigt språk. Vi har ett enda ord som beskriver det fenomen som egentligen rymmer många olika känslor och relationer. Därför blir det ibland problem när Nya testamentets grekiska texter ska översättas, eftersom de som skrev ned texterna till att börja med hade tillgång till många fler och mer nyanserade ord för att bland annat beskriva just kärlek. I Bibeln återfinns inte mindre än fyra ord som alla översätts med ”kärlek”:

Till att börja med har vi det grekiska ordet στοργή (storge), som beskriver den kärlek och samhörighet man känner till sina familjemedlemmar. Sedan finns ordet φιλεό (phileo), som i stället beskriver kärleken mellan vänner.

Nu kommer vi till det tredje ordet för ”kärlek”, och det är nu det blir intressant för oss i nutiden: Det är nämligen ἔρως (eros), ett ord som kanske bäst beskriver hur kärlek oftast betraktas i det moderna, västerländska samhället. Eros handlar, som ordet antyder, i grunden om kärlekens fysiska aspekter, om lust, sexualitet och begär. Eros har också sin plats i människans existens, men denna aspekt av kärleken måste hanteras med varsamhet och ansvar, för den gör oss samtidigt så sårbara och utlämnade. Är vi vårdslösa, gör vi andra (och oss själva!) illa.

Men inget av dessa tre används i evangelietexten. Nej, där använder Johannes i stället det grekiska ordet ἀγάπη (agape), som beskriver en typ av kärlek som kan beskrivas som ”ren kärlek” – agape är osjälvisk, fullkomlig och gränslöst förlåtande. Agape handlar inte först och främst om att tycka om någon, utan om något mycket djupare: det är en kärlek som inte kräver något, utan som är självuppoffrande och bara vill den andre väl. När jag läste grekiska på gymnasiet beskrev vår lärare agape som ”kärleken mellan mor och barn” och det är här, i agape, som vi också finner den gudomliga kärleken.

Agape är den fullkomliga kärlek med vilken Gud älskar oss alla – och det är en kärlek som till sin natur är helt väsensskild från den fysiska, njutningsfokuserade och ombytliga ”kärlek” som i vår omvärld så ofta sägs vara ”störst av allt” på banderoller och i kampanjer.

Den bittra sanningen är att all kärlek inte är av godo. All kärlek är inte bra för oss och all kärlek ska inte uppmuntras. Nej, det finns en negativ aspekt av det vi kallar ”kärlek” som kan vara krävande, kränkande och destruktiv, och när människor far illa handlar det inte längre om den kärlek som Gud vill ska finnas bland oss – då handlar det om något annat, oavsett vilket ord vi använder.

Här har vi gått varvet runt. Gud har skapat oss av ren kärlek (agape) och har gett oss kärlekens olika dimensioner (storge, phileo och eros) som gåva. Därför är kärleken så viktig i våra liv, ja, därför kan vi inte leva utan kärlek. Men det finns olika typer av kärlek, och Gud vill bara det allra bästa för oss.

När Jesus talar till oss i evangelietexten, ber han oss om två saker: Att vi blir kvar inte bara i hans kärlek, utan i hans agape. Han ber oss att bli kvar i hans gudomliga, rena, osjälviska, fullkomliga, självuppoffrande och gränslöst förlåtande kärlek – och att vi ska älska våra medmänniskor med samma agape som Jesus känner för oss.

Här ligger nyckeln. Det finns många olika aspekter av kärlek, och det är när lever i Guds agape och låter agape leva mellan oss, som vi verkligen kan uppleva den kärlek Jesus vill omsluta oss med. Då, men först då, kan kärleken verkligen vara störst av allt.

Gud välsigne dig.

Skaff antistoffer mot woke: Kjøp Roger Scrutons bok her!