En jente løper på Klubbensborg i Stockholm. Foto: Tommie Hansen / Wikimedia Commons (utsnitt).

Masseinnvandringen til Sverige har skapt en følelse av savn etter noe som er borte. Svensk offentlighet ønsker ikke å bekrefte slike følelser, men de er helt legitime, mener de to svenske statsviterne Katarina Barrling og Cecilia Garme.

Barrling og Garme er aktuelle med boken «Saknad. På spaning efter landet inom oss», og forteller om den i et innslags på Sveriges Television (SVT) fredag.

Det at Sveriges utenlandsfødte befolkning har økt til to millioner, har skapt en følelse av savn hos mange svensker, fastslår de to forfatterinnene. Men når det gjelder innvandringsspørsmål, er svensk offentlighet opptatt av helt andre, mer konkrete ting:

Invandringen har tagit stor plats i både i medier och politik de senaste åren – ofta kopplat till diskussionen om segregation, gängkriminalitet och arbetslöshet.

Svenskers reaksjon på forandringene har lite til felles med franskmenns eller amerikaneres, mener Barrling og Garme:

I boken drar man paralleller med internationella rörelser som Gula västarna i Frankrike och Trumpsupportrarna i USA, men menar att den svenska känslan är mer lågmäld.

De to påpeker en motsigelse mellom svenskers selvbilde og deres autentiske følelser.

– Jag tror att det som gör Sverige unikt är självbilden. Att vi tycker vi är öppna, toleranta och välkomnar människor från andra sidor om jorden. Vi har inga problem med det, säger Katarina Barrling.

– Sedan upptäcker man att samhället förändrats och så känner man ändå saknad och då blir det en kognitiv dissonans, säger Katarina Barrling.

SVT-reportasjen går ikke nærmere inn på fenomenet, som er psykologisk uhyre interessant: Hvordan lever alle disse menneskene individuelt og kollektivt med et selvbilde som er stikk i strid med deres egne følelser?

Synet på innvandring i Sverige er visstnok ikke mest et «vurderingsspørsmål»:

Barrling och Garme menar att synen på invandring i första hand inte är en värderingsfråga, utan snarare en fråga om perspektiv och geografi. Om var man befinner sig när man betraktar samhällsförändringen. Vissa städer och platser i Sverige förändrats mycket av de senaste decenniernas invandring, medan andra inte påverkats nämnvärt.

De som reagerer med en følelse av hjemløshet på omveltningene som skyldes masseinnvandringen, får ikke bekreftet at følelsene deres er OK, de er snarere lavstatusfølelser:

– Det finns olika status i olika känslor, vissa är fina och vissa är fula. Och i den kultur som vi har i Sverige som är väldigt modernitetsbejakande så är känslor som blickar bakåt inte några fina känslor, säger Cecilia Garme, vilket gör saknaden svår att prata om utan att verka bakåtsträvande.

– Det är lågstatuskänslor, säger Katarina Barrling.

Barrling og Garme synes det må være greit å knytte disse følelsene til kulturforandringer:

Författarna menar att just kulturfrågor har avfärdats som oviktiga i Sverige, men att de har en självklar plats när det kommer till känslan av saknad: att förr tog alla i hand, hade sett samma barnprogram och pratade samma språk.

Dette er ikke det samme som fremmedfiendtlighet, fastslår de:

En saknad som de menar är något annat än både nostalgi och främlingsfientlighet, som är en vanlig kritik mot de som vill prata om vilka känslor invandring kan väcka.

– Främlingsfientlighet syftar till en relation mellan människor. Saknaden är ju en relation till något som fanns tidigare, säger Cecilia Garme.

– Det kan vara människorna, språket, det kan vara stämningen eller hur det såg ut.

Det er altså muligens greit å sørge over det Sverige som er borte.

I dagens Sverige lyder det som en nesten fantastisk frihet. Men mest av alt vitner det om at ambisjonene på landets og folkets vegne er veldig små.

For burde det ikke være all grunn til alvorlig selvransakelse både hos hver enkelt og landet som sådan, når svensker holder seg med et selvbilde som ikke stemmer overens med deres egne følelser?

I andre sammenhenger synes man det er greit for eksempel å skille seg, bytte jobb, bytte land eller bytte kjønn hvis følelsene krever det. Men det faller ikke Sverige inn at man kanskje kunne bytte ut den klamme offentlige fasaden der man liksom er uanfektet av å miste landet sitt. Hvor sykt er det ikke å la denne fasaden definere hvem man er?

Man tar seg i å drømme om å sende hele land i terapi. I Europa ser det ut til å haste mest for Tyskland og Sverige. Problemene deres er beslektet, de kunne bruke samme terapeut.

På slutten av tv-innslaget antyder Garme ikke særlig overbevisende, nærmest litt fasadeaktig, at det nye Sverige også kan bli et sted der alle kan snakke med hverandre. Robert Putnam levner ingen større forhåpninger i så måte, kanskje hun kan lese ham under dyna.

 

Skaff antistoffer mot woke: Kjøp Roger Scrutons bok her!

 

 

 

Vi i Document ønsker å legge til rette for en interessant og høvisk debatt om sakene våre. Vennligst les våre retningslinjer for debattskikk før du deltar.