Det som hender i Sverige nå, er annerledes. Lytt til politiet som står i stormen. De sier mobben ikke var der for å protestere, men for å skade politifolk. De herjet selv om Paludan ikke kom til Örebro. Den som vil se, ser.

Politimannen Alexander Jeremic ser:

– Mobben som anföll oss var bara ute efter att skada polisen. De hade inget budskap, de var inga motdemonstranter utan terrorister, säger polisen Alexander Jeremic.

Han var først i Rinkeby og fikk stå et 24 timers skift. Forestill deg å være stilt overfor en rasende mobb som står deg etter livet.

Fredag rev mobben sperringene politiet hadde satt opp. Søndag var det mobben som hadde satt opp gjerder. De ville sperre politiet inne. Dette markerer et vannskille, og politiet som var med, merket at noe skjedde.

Alexander Jeremic hadde vært med fem i timer i Rinkeby. På vei til Örebro fikk de melding om at situasjonen var radikalt forverret. Det som møtte ham i Sveaparken, var han ikke forberedt på.

Det som hände där liknade ingenting Alexander Jeremic varit med om under sina sexton år som polis.

– När vi kommer fram lyckas vi mota bort folkmassan och det lugnar ned sig någorlunda, då kände vi att vi hade kontroll på situationen. Men de ringde dit mer folk och de blev bara fler och fler och började kasta gatsten. Det är inga småstenar utan de hade folk som satt och bröt upp gatsten så att de som kastade alltid hade en ny sten att kasta. Jag träffades av en på hjälmen så att det svartnade för ögonen. Hade jag inte haft den på hade jag inte suttit här i dag, säger Alexander Jeremic.

De var et syttitalls politifolk mot et par hundre hooligans. En skulle tro at politiet kunne holde skansen. Men de ble tvunget til å trekke seg tilbake. Da eskalerte volden.

Efter en stund beslutade poliserna att backa undan. Då de kom fram till en bro mötte poliserna vad Alexander Jeremic kallar för ”mobben”.

– Det kom så mycket sten att det bara smattrade som en hagelskur, alla kastade. Det var en mobb driven av en aggressivitet som jag aldrig upplevt tidigare. Jag har jobbat på fotbollsderbyn och deras huliganer vill bara träffas och slåss i några sekunder, sedan delar de på sig. Det här var något helt annat. Det var som ett slagfält med hur mycket stenar som helst.

Mobben jaktet på ofre. En enslig sjåfør satt innelåst i en av politibilene. Mobben fikk tak i et spett og brøt opp døra. Han måtte trekke våpen. I slike situasjoner er det tilfeldigheter som avgjør.

Pressen er imot politiet. Nå er tre hooligans truffet av skudd i bena i Norrköping, og alarmen har gått i mediene.

Det er som om det ikke synker inn hos journalistene at politiet er siste skanse mellom dem og mobben.

Det sto om livet.

När jag frågar Alexander Jeremic om han själv fruktade för sitt eget liv svarar han utan att tveka:

– Absolut. De var ute efter oss. Hade någon polis blivit kvar på gräsmattan då kan jag garantera att den polisen hade varit död. Stenad till döds. Speciellt när vi skulle göra framryckningar och det bara haglade stora stenar och det kom folk både bakifrån och från sidan.

Jeremic er en smart politimann. Han sier det er feil å kalle dem motdemonstranter. Motdemonstranter har et budskap. Disse hadde bare «religiøse skrik» og hemningsløst hat og vold.

– Det fanns inget, de hade inga motkrav och Rasmus dök ju inte ens upp. Det enda jag hörde var religiösa skrik och en vilja att skapa kaos. Jag skulle vilja kalla dem terrorister. De gav sig på hela samhällssystemet. Hade de haft andra vapen hade de använt dem.

En politimann forstår mer enn en helt redaksjon.

Han sier politiet har rett til å forsvare seg med dødelig vold og at det fantes hundretalls av foranledninger til å skyte. Likevel gjorde de ikke det. Det handler om en «mental sperre».

– Vi möttes ju av livsfarligt våld och då har vi rätt att försvara oss. En kastad gatsten är ett dödligt hot. Men vi sköt inte. Där finns det en form av mental spärr. Det fanns läge att skjuta hundra gånger i Örebro.

Mobben utnytter den mentale sperren. Nå har de vist at de kan beseire politiet. Det er en farlig presedens. Politiet taper terreng.

Den mentale sperren skyldes nok at politiet på bakken vet at de ikke har noen støtte ovenfra den dagen det ligger døde hooligans på bakken. Politifolkene risikerer å bli kastet til ulvene.

Jeremic sier at det ikke lå noen plan bak politiets innsats. De forsvarte en gressplen. Hvorfor?

Men så viser han at han forstår hva det handler om:

”att det inte är lätt att förklara: vad demokrati är för människor som inte vill förstå”.

Så lenge Sverige har politifolk som Alexander Jeremic, er ikke Sverige fortapt. Men politiet må ha ledere. Det er det dårlig med, og jo høyere man kommer, jo dårligere står det til.

Polis: Mobben var bara ute efter att skada oss