Småbarnsfaren opplevde det store marerittet. To av hans tre barn lekte ute i sommerkvelden i Flemingsberg lørdag. Så møtte de multikulturen. I en «drive-by shooting» ble de to barna tilfeldige ofre. En kule gikk gjennom datterens ben og traff deretter sønnens ben, sier faren.

– Jag ser bara framför mig hur mina barn skriker – och blod, blod, blod.

Datteren hans er bare fem år gammel, sønnen et år eldre.

– Tidningarna har berättat om de här hemska sakerna, alla har läst om barnen. Men det är mina barn. Allt hände framför mig.

– Sonen springer hit och dit och vill alltid leka i vanliga fall. Men nu säger han: ”pappa jag vill inte gå ut”. Han är rädd för att gå ut. Han är mycket rädd. Vi är rädda allihopa.

Faren løftet opp barna og sprang av gårde. Han gjemte seg og barna i et sykkelrom. Han fryktet at de kriminelle skulle følge etter. Hjernen fungerte ikke, naboene måtte ringe nødnummeret.

Han hadde nettopp kjøpt sykkel til datteren. Nå tenkte han at hun aldri ville kunne bruke sykkelen. Tiden sto stille, tankene fløt. Heldigvis kom politi og ambulanse raskt.

Barna er fortsatt på sykehuset. Nå vil faren snakke med noen i regjeringen om hvordan den kan skape trygghet.

– Vi är rädda allihopa. Det här är Sverige! Människor flyr från Syrien, Afghanistan och Irak på grund av krig. De flyttar till Sverige för att få ett tryggt liv. Jag bor här och jag är inte trygg. Vad ska man göra? Jag kan inte bo i Visättra.

Frykten for de kriminelle gjengene gjør at faren stiller anonymt til intervju. Han forteller at han trivdes i Visättra. Men ikke nå lenger, ikke etter det som skjedde på lørdag. Datteren vil ikke gå ut, hun spør hvorfor slike ting som hun har opplevd skjer i Sverige.

Faren ser politikere som uttrykker sin forskrekkelse, men det er ikke nok.

– Jag vill prata med regeringen. Jag måste veta: vad ska de göra?

Expressen

Kjøp «Et vaklende Europa» av Carl Schiøtz Wibye her!