De to forskerne Nana Osei-Kofi och Lena Sawyers gikk seg en tur, og følte seg fram til tegn på kolonialisme og undertrykkelse. Skjermdump fra filmen «Listening to Järntorgsbrunnen».

Deler av akademia har forenklet den vitenskapelige metode slik at man nå kan skrive avhandlinger etter å ha intervjuet én person. Med en slik oppskrift kan man virkelig koke suppe på en spiker.

Dette tar Anna-Karin Wyndhamn for seg i en kronikk i Bulletin. Wyndhamn har doktorgrad i pedagogikk, og har ved flere anledninger opptrådt som en motstemme mot utviklingen i akademia. Hun er også forfatter av boken Genusteorier, sammen med Ivar Arpi, som har meldt overgang til Bulletin etter noen år som lederskribent for Svenska Dagbladet.

Wyndhamn forteller om uroen hun følte da en professor fortalte de vordende doktorstudentene:

Det ska gå att skriva avhandling med bara en intervjuperson!

På det viset fick vi juniorer veta att även om man bara har en ynka persons utsaga att tillgå, kan tolkning av intervjusvar och resonemang identifiera de diskurser och maktordningar som forskningsfrågan avser att belysa. Samhällets osynliga strukturer kommer att uppenbara sig också i den enskilda individens exempel. Med ett sådant recept går det tvivelsutan att koka soppa på en rostig spik!

Muligens tar hun feil: I dagens dekonstruerte verden er det vel heller slik at man koker spiker på suppe?

Wyndhamn mener forskningen har endret karakter. Før undersøkte man hvordan noe var. Nå skal forskning bevise at noe er slik man påstår. Dette er forøvrig et tema som tas opp i boken Cynical Theories, som tidligere er omtalt her hos Document.

Cynical Theories: En reise gjennom identitetspolitikkens sinnssyke virkelighet

På tur i Göteborgs gater

Et eksempel på denne formen for «forskning», er når en kjønnsforsker og en dosent i sosialt arbeide ville undersøke om Göteborg virkelig var så ille som avisene beskrev det. Metoden var å gå en lang tur i sentrum, og de to sannhetssøkerne endte til slutt opp med å gå i sirkler rundt en statue på Järntorget. Statuen heter «De fem verdensdeler», og består av fem kvinneskikkelser, deriblant en afrikansk kvinne. På folkemunne kalles statuen Järntorgsbrunnen.

Wyndhamn kommenterer:

Det är egentligen ett lovvärt initiativ med forskare som spatserar i verkligheten. I Göteborg finns mycket att observera, inte minst vid Järntorget.

Sedan en tid har narkotikabrott och personrån stört ordningen runt torget. Polisen gick i november ut med en varning om att man inte bör vistas på platsen utan sällskap. Under senhösten skedde därtill flera sprängningar på Första Långgatan, som ligger nästgårds. Mest uppmärksammad blev detonationen inne på vårdcentralen Hagakliniken, med två skadade kvinnor som följd.

Det saknas således inte skeenden eller fenomen att belysa för den som har samhället eller mänskliga relationer som vetenskapligt intresse. De två forskarna på torget styrde emellertid kosan mot brunnen i mitten. Där står en staty som heter ”De fem världsdelarna”. Med hjälp av ”svart feministisk metodik, dekoloniala metoder och minnesarbete” sökte forskarna kontakt med den afrikanska kvinna som utgör en av de fem nakna kvinnofigurer som omgärdar fontänen (i folkmun kallad ”Järntorgsbrunnen”).

Så tar følelsene overhånd. Begge forskerne «føler »egentlig ganske mye rundt statuen. De tråkket rundt statuen i timesvis og følte. Selvsagt fant de både stereotypier, kolonialisme og minner om egne erfaringer av undertrykkelse. Prosjektet var en del av seminaret Att lyssna till koloniala spår i det offentliga rummet. Som Kunstkritikk skrev i oktober:

Strindbergs skulpturgrupp – som består av visar fem stereotypt gestaltade kvinnor som symboler för fem kontinenter – dekonstrueras i filmen genom uppläsningar av kritiska historier om kolonialt förtryck och personliga erfarenheter.

I det efterföljande panelsamtalet fördjupades monumentets roll i Göteborgs offentliga rum. Sawyer menade att statyn genom sin form exkluderar svarta människor som betraktare, något underförstått pekade mot den stora debatt om vilka monument som ska få stå i det offentliga rummet som eskalerat under senare år, inte minst i Sawyers nuvarande hemort USA. Dock lyftes aldrig frågan om det finns svenska statyer och monument som bör flyttas.

Forskning har blitt til ideologi, mener Wyndhamn, og gjentar dermed påstander fra Cynical Theories. Konsekvensene for menneskers velvære og frihet er dramatiske, siden berøringsangsten er så altomfattende.

Mönstret går igen i frågor som rör jämställdhet, kriminalitet och migration; där har ideologiska preferenser styrt och skygglappar dolt problemen. Därför är det inom genusvetenskap ont om forskning som belyser hedersförtryck.

Därför är det tunt med vetenskapliga studier inom sociologi och kriminologi som förklarar klanstrukturernas och de kriminella nätverkens framväxt. Att ställa sådana frågor har under lång tid förutsatt att forskaren vågar utmana kollegor och den åsiktskorridor som alltför ensidiga teoretiska perspektiv och förklaringsmodeller har skapat.

Forskeren har glemt sin oppgave, og misforstått sitt oppdrag. De har blitt leverandører av ideologi, ikke av kunnskap. Dette skader forskningens renommé. Og samfunnet mister faktabasert kunnskap som kunne vært et grunnlag for å gjøre samfunnet bedre.

Wyndhamn beskriver en «teori-tretthet» som setter virkeligheten på vent. Man stirrer i brønnen og leter, ikke etter sannhet, men etter enkle løsninger med gode muligheter for offentlig finansiering.

Så nå kan akademikere slippe å lese tunge vitenskapelige verker. Det holder å ta seg en spasertur og høre på «hviskingen» fra en statue.

a href=» https://www.documentforlag.no/produkt/gullbrikkespillet/ «>Kjøp Asle Tojes siste bok her!