Hans Rustad Du v i s s t e då…! Ty hade du ej vetat, du skulle aldrig kunnat säga så. Sällsamma skymningsglädje, att du också visste allt detta tunga. Din vilsna vänskap genom sekler strövar. Det lugnar feberns brand. Och när jag somnar tröstad, det känns, som satt du vid min säng, likt far, och höll […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Artikler som er eldre enn to år er forbeholdt abonnenter.
