Natt til påskeaften smalt det igjen. To ganger. Først i Värnamo kl. 01.30. Inngangsdøren til en blokk ble sprengt bort. Rett før kl. 05.00 eksploderte det mellom to blokker i Åkersberga ved Stockholm, og dette var en mye kraftigere bombe. Bygningene ristet. Vinduene ble blåst inn av trykkbølgen.

Det er andre gang på kort tid at det eksploderer i Åkersberga. Første gang var 19. mars. Politiet rekker ikke bli ferdig med én bombe før den neste går av.

Det er en merkelig likegyldighet fra norske medier når man tenker på hvor nære vi er. Er det fordi de snur seg bort og ikke vil se? De vet at det norske publikum ville bli like rystet hvis de forsto hvor alvorlig det er, det som foregår i Sverige. Er Norge neste offer?

Hva skulle hindre Norge i å følge i Sveriges fotspor? Er det noen kvalitativ forskjell på samfunnene? Svenskene har tatt imot to millioner immigranter på to tiår. Dét er en forskjell. Men problemet er av samme karakter: Den samme kategorien mennesker har innvandret hit, og kvaliteten på politikerne er den samme. De sistnevnte har bare forskjellige måter å snakke bullshit på.

Dagens Nyheter har en rystende reportasje fra Hässelby. Der gikk det av en bombe på 15 kilo dynamitt utenfor et område med rekkehus, som ble rasert. Resultatet så ut som en krigssone.

Enligt Totalförsvarets forskningsinstitut var det en av de största sprängladdningar som detonerat i svensk civil miljö de senaste åren.

En far som har en sønn som er med i Foxtrot-nettverket, bodde der. Det er tilstrekkelig. De som plasserer bombene, lar seg ikke affisere av at de ødelegger tilværelsen for et stort antall sakesløse mennesker.

Dét gjør heller ikke den svenske staten. Et halvt år senere intervjuer DN tre av innbyggerne som fikk tilværelsen splintret av bomben. Tittelen sier alt:

Drabbade av sprängdåd: Du lämnas helt ensam av samhället

Du tror gjerne at når du rammes av noe voldsomt som river grunnen under føttene på deg, så får du hjelp av det offentlige.

– Det finns ingenting. Det är bara tomt.

Det sier Joakim, en av de tre DN intervjuet. Han har en lederjobb i et selskap og var i Los Angeles da hjemmet ble sprengt. Han bor med sin datter på 20 år.

De to andre DN har intervjuet, er Nettan og Pär. Nettan sier at hun ble intervjuet i ca. 30 sekunder av en politikvinne utenfor huset. Da var de i sjokk. Vannet fosset ut av kraner. Vegger var trykt inn og skap revet av veggene. Barna i huset som var målet, hyler av skrekk.

– Men jag verkar inte vara intressant eftersom jag bara är ett brottsoffer. Ursäkta svenskan, men inte en jävel frågar om jag och min dotter hade nånstans att ta vägen. Ingen!

Joakim hadde en like bisarr opplevelse. Han ringer forsikringsselskapet og forventer at de stiller opp. Han er jo på andre siden av jorden og har en datter i et ødelagt hus. Men nei.

– Jag får till svar att eftersom det inte pågår någon brand så ska jag återkomma under kontorstid. Jag är inte ute efter att hänga ut mitt försäkringsbolag. De är inte sämre eller bättre än andra bolag. Men det är såhär det fungerar.

«Kontortid». Det lyder som svart humor, som i en film. Det offentlige Sveriges respons på bombeterroren er en fortsettelse av galskapen som er sluppet løs i Sverige. Innbyggerne overlates til seg selv.

Dette er «folkhemmet»: Også dét er sprengt i stykker. Forestillingen om samhold og omsorg. Fellesskap. De ordene politikerne bruker mer og mer.

Ofrene pådrar seg store skader. Tilværelsen blir aldri som før. Samtidig skal man besvare og ordne mange praktiske ting i forbindelse med forsikringsoppgjør og gjenoppbygging.

Joakim sier at de behandles som om de har vært utsatt for en ulykke, men det er ingen ulykke. Det er en forbrytelse. Terror.

– Men enligt mitt synsätt så är det här inte en olycka. Det är ett kapitalt misslyckande när det gäller statens mest grundläggande skyldighet, att skydda oss medborgare. Vi hade inte kunnat göra någonting för att förhindra det här.

Han betonar att han inte är en lättkränkt person, men under ett informationsmöte med polisen en tid efter dådet så brast det för honom.

Politiet ville informere om hvor langt de hadde kommet i etterforskningen, som ofrene ikke er involvert i. De vil vite hva slags hjelp de kan få, etter syv måneder i «limbo».

Den svenske staten og svensk offentlighet – les: medier og forsikringsselskap – ønsker kanskje ikke å ta inn over seg hva terrorbombene betyr: 140 bomber bare i oktober i fjor. Det er en direkte sammenheng mellom befolkningsutskiftningen og den organiserte kriminaliteten. Politiet får ikke lov til å si det. Mediene har gått over til å passe på at ingen sier det. Men de må rapportere at det bombes. Dét kan ikke ignoreres. Bygningene rister. Noen eksplosjoner er så kraftige at de høres over store deler av byen, selv en storby som Stockholm.

Politikerne vil helst ikke ta i det. Det er de som er de ansvarlige.

I et normalt samfunn skulle medier og opposisjon tvinge regjeringen til å handle; til å opprette spesialdomstoler, bygge spesialfengsler, vedta nye lover.

Noe skjer, men det går med sneglefart. I DNs rapport fra Hässelby heter det at man er i ferd med å opprette et register over hvem som har dynamitt, men det er ikke på plass ennå.

Et register kan ikke forhindre tyverier.

Den senere tid har aviser som Dagens Nyheter gjort reportasjer som viser skadeomfanget, menneskelig og økonomisk. Offentligheten vet mer. Men de ultimate spørsmålene orker man ikke stille: Hvordan var det mulig? Hvorfor er det ikke reagert før?

I intervjuet DN hadde med krimmedarbeideren Luhay Mehagabe forteller han om en utvikling som løper fortere enn politiet klarer å henge med:

Så var det i somras. Polisen fick information från socialtjänsten om att fyra ungdomar hade tagit pendeltåget till Stockholm city för att leverera ett vapen. Samma dag kom Luay Mohageb tillbaka från semestern och fallet landade på hans bord.

– Jag såg hur chat efter chat rullades upp och det knöt sig i magen. Det var killar födda 2006 och 2008 som skrev och jag såg vad det första uppdraget var: gå in i ett område och skjut valfri person som har Guccikeps eller en dyr jacka på sig, säger Luay Mohageb.

Vad är det då som gör ostraffade ungdomar med bra uppväxt mottagliga för det här? Varför stannar de ens kvar i blodiga gruppchattar?

Det finnes svar på den svenske utviklingen, men de er av et slag som politikerne ikke vil høre om og som medier og NGO-er vil angripe: En vold som er større og hardere enn den ungdommen utsetter andre for. Hvis den er regulert, vil den kunne stabilisere samfunnet. I hendene på korrupte vil den erstatte én form for ødeleggelse med en annen. Samfunnene disse ungdommenes foreldre kommer fra, har erfart dette på kroppen.

Imens ruller utviklingen videre og fortsetter å knuse enkeltmennesker.

– Alla som du är beroende av i ett sånt här läge, försäkringsbolaget, kommunen, staten, polisen… ingenting har fungerat, säger Pär och bedömer att familjen genom att bråka och krångla har tredubblat försäkringsbolagets ersättning för lösöre jämfört med vad som erbjöds från början. Detsamma gäller för deras oändligt många utlägg.

Du må slåss for hver eneste bit mens du spiser tabletter fordi magen har slått seg vrang og du ikke får sove.

Artikkelen kunne hett «Adjø, solidaritet», for det er det de tre bombeofrene oppdager: Det finnes ingen solidaritet i «folkhemmet». Alt var en fiksjon. Sivilsamfunnet er overlatt til seg selv.

Har svenskene fortjent en slik skjebne? Hva med nordmenn og dansker? Og nå også islendinger ..?

Sveriges erfaringer kan tjene som advarsler. Alternative medier som Document har en viktig oppgave her med å presse de etablerte til å ta opp «problemene».

Den første «svenske» bomben gikk av i Drøbak, og snart starter en bortføringssak i Trondheim der Foxtrot-nettverket skal være innblandet.

Vi er på vei.

https://www.dn.se/sverige/tva-nya-sprangningar-mot-bostader-i-natt/

https://www.dn.se/sverige/brottsutredaren-det-ar-trendigt-att-vara-gangkriminell/