På ett døgn ble syv personer skutt i Stockholm. Volden har blitt normalitet. Jens Liljestrand, assisterende kultursjef hos Expressen, begynner å lure på om han har tatt feil, om alt.

Men han sier ingenting om hva han tatt feil om. Han beholder sin woke-uniform.

Liljestrand er en typisk svensk kulturpersonlighet og journalist som har hyllet multikulturen og foraktet rasistene og fascistene i Sverigedemokraterna. Men nå har han møtt virkeligheten i døren, og dette forsøker han å forklare i en kommentar i Expressen.

Sommarlovet är här och i Sverige mördas barn. Läs den meningen igen. Mord med unga offer och förövare har blivit en del av vardagen, en tragisk verklighet så söndertjatad att den knappt längre registreras.

Fra svensk Wikipedia kan man lese om Liljestrand:

2001 medverkade han som deltagare i dokusåpan Baren där han bland annat uppträdde i drag. Han debuterade som författare 2003 med reportageboken Made in Pride.

Han merker seg at skytingen i Farsta havnet langt ned på forsiden. Politiet fant 21 rester av skudd på bakken, og en 15-åring ble drept. Nothing to see here, slike ting er dagligdags i det multikulturelle paradiset Sverige har blitt forvandlet til. Liljestrand kjenner på et ubehag.

”En skjuten till döds i Farsta – tre skadade” och så sju korta rader, ungefär det utrymme man ägnar en halvstor sporthändelse.

Liljestrand er også forfatter, og har gitt ut reportasjeboken Mitt ibland oss, med advokaten Evin Cetin. De intervjuet noen gjengkriminelle som fikk se en TV-debatt mellom daværende justisminister Morgan Johansson og Liberalernas partileder Johan Pehrson.

De två brottslingarna satt vid skärmen och följde de två politikernas samtal med stigande häpnad. Ingen av de kostymklädda herrarna nämnde narkotika med ett ord – bokstavligt talat, jag har sett klippet själv, ordet uttalas aldrig.

De utallige drapene har blitt som et naturfenomen i Sverige, skriver Liljestrand. Som regnvær eller torden, noe irriterende man kommer seg over. Men en regnjakke eller en paraply hjelper ikke mot automatvåpen.

Han vurderer om Sverige må innføre lengre straffer og la foreldrene bære ansvaret. Men han fokuserer kun på narkotika, og er uklar på hvem som står for mesteparten av voldskriminaliteten. Det er vanskelig å bevege seg ut av meningskorridoren, tydeligvis.

Han snakker om svensker som partydoper seg. Dette har vi hørt tidligere.

Jag hör folk som partyknarkar beklaga sig över att den strukturella rasismen aldrig debatteras.

Den «strukturelle rasismen». Man blir nesten kvalm. Det er innvandrere som voldtar svenske jenter og ydmyker svenske gutter. Det er innvandrere som skyter hverandre på gatene, uten å bry seg om en tolv år gammel svensk jente er på «feil sted til feil tid».

Unge kriminelle forsøker å begå mest mulig kriminalitet før de fyller 18 år og risikerer seriøs straff.

Barn som, i sin tur, uppmuntras att skjuta ihjäl andra barn, eller egentligen vem som helst, för att meritera sig och ta ett kliv upp i hierarkin innan de fyller 18 och kan dömas till livstidsstraff.

Hvilke barn er det du snakker om, Liljestrand? Hvor kommer de fra, egentlig? Han er ikke modig nok til å gripe fatt i hovedårsaken til problemet. Nok en gang angripes symptomene og ikke sykdommen.

Men han er redelig nok til å skrive klart og tydelig at det ikke er den sittende regjering som er skyld i problemene som har bygd seg opp gjennom mange tiår.

I andra änden hör jag folk som har haft makten i åtta år lägga skulden för våldsvågen på en regering som suttit i åtta månader, en skamlöshet så grov att den vore komisk om den inte handlade om döda barn.

Tross alt viser Liljestrand en motvillig vilje til en form av erkjennelse, selv om han selvsagt spaserer rundt grøten.

Och jag möter anklagelsen att det är först nu, när våldet och dödandet börjar blöda in i medelklassen, som skjutningarna tas på allvar av såna som mig (kulturvänstern, pk-eliten eller vilken etikett man nu föredrar). Den anklagelsen är fullt rimlig.

Men kjære Liljestrand: Du er for sent ute, ditt land Sverige er ødelagt for all fremtid, på grunn av nettopp slike som deg. Du får ta med deg skammen i graven, og så får jeg for din skyld håpe at du ikke har noen barn som skal leve i det Sverige du har vært med på å skape.

Uansett: Skal man rette opp en feil, så man først anerkjenne hva denne feilen består av. Ellers blir det bare helt håpløst.

Ny bok fra Alf. R. Jacobsen. Kjøp boken her!