Det hele startet etter den svenske standard-formelen: En kjent person sier noe som er vanlig oppfatning blant vanlige mennesker, men som går imot det pålagte verdigrunnlaget og fører til ramaskrik og anklager om rasisme fra «skrike-venstre». Men så skjedde det noe nytt: Den hittil obligatoriske demoniseringen av personen og kanselleringen skjedde ikke. I stedet ble det hevet stemmer til forsvar for retten til å uttale seg.

Jeg snakker selvfølgelig om «Carola-gate». I et intervju med Svenska Dagbladet (SvD) 7. april uttrykte Carola Häggkvist kritiske synspunkter på utviklingen i Sverige, som hun mente var knyttet til den store innvandringen og den ikke-eksisterende integreringen.

– Jag tycker inte man kan säga: Kom och lev som ni vill i vårt land. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga «Den blomstertid» på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet, sa Carola Häggkvist. Når hun så blir spurt om hvilke resultater hun sikter til, svarer hun:

– I form av skjutningarna. I form av polisen som bara ropar på hjälp. Vi släpper in och ska vara snälla mot människor som har en helt annan ideologi, där det till och med står i deras skrifter att det är okej att ljuga för otrogna. Det är därför Iran ser ut som det gör i dag.

Den folkekjære artisten sa med andre ord nøyaktig det som er vanlig oppfatning i svenske hjem og på svenske arbeidsplasser. Men samtidig er dette synspunkter som gjennom flere tiår og automatisk har blitt stemplet som fremmedfiendtlige, rasistiske og høyreekstreme. Men da reporteren stilte oppfølgingsspørsmål til Carola Häggkvist om dette, svarte hun:

– Nej, nej. Jag har verkligen inte ett sådant synsätt. Men det finns en anledning till varför det finns nationer och landsgränser, vi har olika kulturer med olika sätt att se.

Carola Häggkvist tilhører gruppen av artister som trofast har opptrådt på demonstrasjoner for flyktninger og utsatte i flere tiår. Hun er trolig en av de minst fremmedfiendtlige og rasistiske individene Sverige kan fremvise.

Men dét spilte selvfølgelig ingen rolle. Sikkert som amen i kirken åpnet den politiske venstresiden og de regimelojale journalistene automatisk ild. Avisen Norran publiserte en artikkel med overskriften «Carola ger invandrare skuld för skjutningar», i Dagens Nyheter skrev spaltist Alex Schulman at Carola nå høres ut som Sverigedemokraternas partileder Jimmie Åkesson, og i Aftonbladet skrev Irena Požar at hun var «matt, kvalm, frustrert og irritert» over Carolas uttalelse, som hun så som et tegn på at fremmedfrykt har slått rot i Sverige.

Men samtidig skjedde det noe nytt: Carolas meninger og uttalelser ble åpent forsvart av (minst) like innflytelsesrike stemmer. I det sosialistiske Folkbladet skrev Widar Andersson at det var «rent sludder» å antyde at Carola ga uttrykk for fremmedfrykt. På Twitter mener skribenten Carolin Dahlman at utsagnet om at kulturer er forskjellige, er sunt, og at venstresiden med vilje mistolker det Carola Häggkvist faktisk sa, mens Ivar Arpi skriver:

«Så nu har den tjattrande klassen snart malt sönder Carola för att hon uttryckte något som en förkrossande majoritet av befolkningen tycker.»

På sin Facebook-side oppfordrer Runar Søgaard sin ekskone til å «stå opp for» meningene sine. Artistkollegen Pernilla Wahlgren skriver i en kommentar på Instagram at «alle skal kunne se» at Carola Häggkvist «bryr seg om alle uansett bakgrunn», og i en debattartikkel i Expressen skriver parlamentsmedlem Robert Hannah (Liberalerna):

«Jag kan garantera att det inte finns ett folk i världen som inte vill värna sina egna traditioner. Det finns inget liberalt med att vara motståndare till nationell gemenskap och samhörighet. Det är snarare tvärtom. Likgiltighet inför utanförskap och bristande språkkunskaper är ett stort svek.

Jag hoppas vi kan få ett mer öppet samtalsklimat. Där vi alla vågar tala klarspråk om det som oroar oss i samhället. Och där vi besparar de värsta anklagelserna till när vi verkligen behöver använda dem. För det finns verklig främlingsfientlighet i Sverige, men det var knappast det Carola gav uttryck för. Att Carola använder yttrandefriheten i ett ämne som verkligen berör folk hedrar henne.»

Hvis Carola Häggkvist hadde gitt uttrykk for de samme synspunktene for bare noen måneder siden, ville hun sannsynligvis ha opplevd at konsertene hennes ble avlyst og musikken hennes boikottet. Nå ble det ikke slik, og i stedet for å krype i støvet og be, valgte Carola å gå ut på Instagram for å forklare at hun var uforberedt på spørsmålene om politikk, fordi intervjuet i SvD skulle handle om hennes 40 år som artist, og at hun var «svært trist» hvis hun hadde såret noen. Dét var nok. Stormen stilnet.

Carola-gate viser derfor et paradigmeskifte innenfor den svenske migrasjonsdebatten. Det er ikke lenger mulig å demonisere noen som ikke ukritisk tar del i lovprisningen av åpne grenser og åpne hjerter. Det er en kjærkommen og helt nødvendig endring som indikerer at Sverige er klar for et sunnere debattklima. Men dessverre er risikoen stor for at holdningsendringen kommer altfor sent.

Kjøp Jean Raspails roman «De helliges leir»!  Du kan også kjøpe den som e-bok.

Kjøp «Usikker vitenskap» av Steven E. Koonin som papirbok her og som ebok her!