Jeremiah Karlsson er en svensk forfatter som har jobbet elleve år i sosialtjenesten. Han ser et svensk samfunn som beveger seg mot opptøyer og kaos. Velferdsstaten evner ikke å løse problemene.

Jag har under mina elva år som socionom inte sett en utveckling som ger hopp om en bättre framtid. Om det är något som verkar prägla det framväxande samhället är det snarare socialt tumult.

Välfärdsstaten klarar inte sitt uppdrag.

Karlsson er sosionom og forteller historier fra sin tid som utredende sosialsekretær i sosialtjenesten. Avmakten han plages av, er til å ta og føle på. Uansett hvor mye den svenske staten ønsker å hjelpe de «sårbare» ungdommene, så nytter det ikke når de sårbare ikke ønsker hjelp.

Han forteller om en ung gutt som ikke ville gå på skolen og vokste opp i et dysfunksjonelt hjem.

Insatser i hemmet fungerade inte, familjen var delvis sluten för insyn, inte ens föräldrarna visste säkert vad sonen gjorde.

Samhället hade gjort vad det kunde. Inget hade hjälpt. När hans ärende hamnade på mitt bord sa han att han skulle spränga socialtjänsten om vi placerade honom. Han sa att han förväntade sig en kniv i ryggen, det var hans framtidsutsikt. Skolan intresserade honom inte.

Sosialtjenesten ga opp. Hva skulle man ellers gjøre? spør Karlsson.

Man skjønner bakgrunnen til den omtalte ungdommen ut fra følgende avsnitt.

Hemma trivdes han bäst, det var där han hade sina kompisar, det var där han kunde spela dator i stället för att gå i skolan, det var där han kontrollerade – beskyddade – sin syster…

Gutten valgte utenforskapet, det var ikke Sverige som skøv ham utenfor. Karlsson har mistet troen på velferdsstaten.

Välfärdsstaten, som borde garantera alla socialt utsatta barn en god start i livet, klarar inte sitt uppdrag. Socialtjänsten kan inte kompensera för vad som helst.

Det er ikke mangelen på ressurser, fritidsklubber og vilje til å hjelpe som er problemet. Dette handler om unge mennesker som faktisk ønsker å stå utenfor. Skolen følger i samme spor, alle skal sosialiseres, men de gode intensjonene klarer ikke påvirke virkeligheten.

Artikkelen fortsetter etter annonsen

Naiviteten er styggere enn den verste kynismen. For de naive kan påberope seg godhet. De poserer, og innkasserer seieren, selv om de har tapt alle kampene 10-0.

Detta är svårt att smälta för somliga, som tror att välfärdsstaten är som en naturlag, oändligt potent och kraftfull. Välfärdsstaten blir det svarta hål där vi slänger ner våra misslyckanden och hoppas på ett allsmäktigt mirakel, en förvandling. Kort sagt: en projiceringsyta, eller en kanal, för våra godaste ambitioner.

Vi hører sånne idiotiske ting i Norge også, at velferdsstaten skapte vår rikdom. Det er en løgn så stor at den er umulig å gå tilbake på.

Sannheten er selvsagt stikk motsatt: Et homogent samfunn befolket av arbeidsvillige mennesker skapte en mulighet for et fellesskap som etter hvert utviklet seg til velferdsstaten.

Les også: Velferdsstaten: Utopien som endte opp som en selvmordspakt

Men det hele var en utopi: Velferdsstaten slår bena under fellesskapet fra det øyeblikket den første personen utnytter systemet til egen vinning.

Välfärdsstaten är bra som idé, men den har ekonomiska och psykologiska gränser. Människans värdighet blir en undanskymd fråga i ett samhälle där omfattande otrygghet breder ut sig.

Å kombinere velferdsstat med masseinnvandring er en nesten utrolig dum idé. Velferdsstaten skyter seg selv i beinet. Velferdsstaten blir nok et kontrollorgan, som må bruke harde midler og dyp mistro for å forsøke å begrense svindelen.

Välfärdsstatens förutsättningar eroderar, utnyttjas, tills ingen längre ställer upp på konstruktionen. Solidariteten krymper – den egna gruppen först! Att bygga ett samhälle blir en ny konflikt utan garantier om samförstånd.

Det er tragisk å være pessimist, skriver Karlsson. Men det er verre å være uærlig med seg selv og omgivelsene.

Men jag har inte under mina elva år som socionom sett en samhällsutveckling som ingjuter tillförsikt inför en bättre social framtid. Om det är något som verkar prägla det framväxande samhället är det snarare socialt tumult – som kommer täckas över av förskönande ord.

Optimismen kan gjenskapes. Men da må man snakke sant og se virkeligheten i øynene.

Optimism börjar med ett erkännande av verkligheten – den splittrade verkligheten. Klassbubblor och ideologiska bubblor; var man föds spelar stor roll för vilken världsbild man kan hålla sig med.

Så innlysende sannheter er snart definert som hatprat i Sverige (og Norge).

Velferdsstaten er elendig når det gjelder å løse problemer, men gjør en ok jobb når det gjelder å skjule problemer.

Vi i Norge har 300.000–400.000 mennesker i arbeidsfør alder som ikke er i stand til å forsørge seg selv. Dette er et problem. Men hvis vi gir dem gratis penger, så skjuler vi problemet som er påført oss av elendige skoler, outsourcing, skyhøyt prisnivå, og ikke minst: en hodeløs innvandringspolitikk. Og Sverige spiller i en helt annen liga enn oss.

Voldtekter, fornedringsran og skyting på åpen gate nesten daglig er kanskje et problem, eller som svenskene sier: en «utmaning». Men hvis man har mediene på sin side, og konsentrerer seg om «Sverige-bilden», så kan et stort statsapparat klare å skjule katastrofen inntil du sitter midt oppi den selv.

Velferdsstaten skaper flere problemer enn den løser, men klarer ved hjelp av massiv pengebruk å skjule problemene inntil trykket blir for stort.

Eksplosjonen nærmer seg i Sverige når det fins tusenvis av hjemløse pensjonister, når unge jenter ikke tør bevege seg ut på kveldstid, og når det nesten ikke er forsidestoff med dødelige skyteepisoder.

Hvordan kan optimismen gjenoppstå i et slikt klima? Det kan den ikke, det kreves en helt ny retning hvor virkeligheten ikke fornektes, mener Karlsson.

Optimistisk blir jag när de politiska flosklerna dör; när det inte lönar sig för politiker att slåss om vem som har den ljusaste människosynen, är minst ”främlingsfientlig”, eller vem som signalerar mest ”optimism”.

Realism i ord och budget gör mig optimistisk.

Lögner, floskler, tanklösa löften, gör mig bara modlös.

Politikere messer om dugnad og fellesskap. Jeg sier takk, men nei takk.

Jeg vil velge mitt fellesskap selv. Og dugnad er noe jeg bidrar til for andre som jeg vet vil stille opp for meg og mine. Idrettslaget, naboene, familie, venner. Ikke Erna & co. De gir aldri noe tilbake.

Det er ikke «dugnad» at familier blir frastjålet nesten 30.000 kroner hvert år som gode politikere kan dele ut i bistand til korrupte diktatorer og NGO-lobbyens millionærer.

Det er ikke noe fellesskap mellom min omgangskrets og unge menn som bruker fritiden på fornedringsran, narkosalg og gjengvoldtekter, mens mine skattepenger finansierer livsoppholdet til hele deres familie. Mens de bekjenner seg til en religion som kun vil medføre dødsstraff for en blasfemiker og ateist som meg selv.

Det eksisterer ikke noe fellesskap mellom meg og en ung kvinne i hijab. Dessverre, men slik er det.

Velferdsstaten er i seg selv en dårlig idé, etter min mening. Velferdsstaten lammer, begrenser og reduserer menneskets streben. Tryggheten blir som en klam tvangstrøye. Tryggheten dreper kreativitet, vilje, offer, innsats og eksepsjonelle prestasjoner.

Og vi er nå i en fase som oppstår helt naturlig, hvor velferdsstaten «går globalt». Nå skal vår velferdsstat redde hele verden. Dette er utopiens siste krampetrekning. Après nous le déluge.

Jeg vet at mange av leserne vil være uenige med meg i min negative innstilling til velferdsstaten, men det får man tåle i et demokrati. Det hadde vært kjedelig om vi var enige om alt!

Men kombinasjonen velferdsstat og multikultur er en ren selvmotsigelse. Det tror jeg de fleste kan si seg enige i. Det er som å blande olje med vann. Dårlig for oljen, dårlig for vannet.

Som Rudyard Kipling sa det:

East is East and West is West (and never the twain shall meet).

Expressen: Sveriges framtid är ett socialt tumult

Kjøp Alf R. Jacobsens sensasjonelle «Stalins svøpe: KGB, AP og kommunismens medløpere» her!