Erling Marthinsen 
Janerik Larsson har skrevet en rekke bøker og er tidligere visedirektør for Svenskt Näringsliv. Nå frykter han at pensjoner til innvandrere vil sprenge den svenske velferdsstaten. Foto: Timbro
Pensjonskostnadene for utenriksfødte er en bombe som kan sprenge den svenske velferdsstaten. Dette hevder Janerik Larsson, forfatter, debattant og tidligere visepresident for Svenskt Näringsliv.
I et debattinnlegg i avisen Dagens Industri skriver Larsson at de langsiktige kostnadene som følge av innvandringen knapt får noen oppmerksomhet i de tradisjonelle mediene.
Og kostnadene er i ferd med å eksplodere, viser en rapport fra Entreprenörskapsforum med tillelen Vägar til självförsörjning. Som Larsson skriver:
Vissa kostnader kan antas öka markant över tiden. Pensionsmyndigheten prognostiserar till exempel att pensionskostnaderna för grundskyddet för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder (Pensionsmyndigheten, 2017) till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder.
Enligt prognosen kommer kostnaderna enkom för grundskyddet motsvara 1,2 procent av BNP. Till detta kommer svårkvantifierbara kostnader i form av minskad tillit, kriminalitet och sociala problem i kölvattnet av bristande ekonomisk integration och låg självförsörjningsgrad.
Utan att fördjupa oss i dessa kostnader nöjer vi oss med att konstatera att om det finns en önskan att minska dem är det nödvändigt att öka självförsörjningsgraden.
Larsson påpeker at «grundtryggheten som skattefinansieras enbart för de ca 100 000 som fick asyl i Sverige 2015 (inte de 160 000 som sökte) kommer innebära ökade kostnader under perioden 2017–2100 som beräknas bli 150 miljarder kronor».
Detta är också ett perspektiv som kan tas med i den debatt om ”de usla pensionerna” som tycks leda till en helt oseriös överbudspolitik inför valet nästa höst.
Det samme skjer i Norge. Pensjonene skal oppjusteres, for pensjonistene har blitt lovet gull og grønne skoger. Men det finansielle grunnlaget finnes ikke. Løsningen er å skyve kostnadene over på de neste generasjonene, det vil si oss og våre barn.
Jeg forstår godt at pensjonister klager fordi de ikke får noe de har blitt lovet, dette er ingen kritikk av våre pensjonister. Det er en kritikk av tankeløse politikere som har skapt et pensjonssystem som er et gigantisk pyramidespill.
Men hvem skal betale? Og hvorfor er ikke dette et tema i den politiske debatten? Hvorfor følger ikke svenske medier opp en så viktig rapport?
En fråga man bör kunna ställa sig är hur det kommer sig att detta perspektiv är som bortblåst ur svensk politisk debatt?
Kanske är det så att det finns en stark svensk opinion som menar att kommande generationer ska stå för dessa betydande kostnader; eller är det så att detta är alltför oroande perspektiv för att man ska göra annat än blunda?
Vi ser det samme fenomenet i Norge. Alle snakker om «integrering og inkludering», uten at jeg noensinne har hørt en god forklaring på hva et begrep som integrering egentlig innebærer.
Vi som tilhører det foraktede «sammensuriet», skjønner rett og slett ikke hva Erna Solberg snakker om når hun bruker ord som «hverdagsintegrering». Allikevel ble dette uforståelige ordet utnevnt til årets ord i 2016, siden det var både «treffende og aktuelt», ifølge Språkrådet. Det hadde et «nyordspreg». Altså: New Speak, eller nytale, som Orwell beskrev det i dystopien «1984».
Jeg husker også min vantro når vi ble oppfordret til å ta en kopp te med en innvandrer. Da ville liksom alt gå seg til. Men ingen tenkte på å oppfordre innvandrere til å ta en pils (eller cola) med nordmenn. Det er alltid de norske som pålegges ansvaret for integrering, uten at noen klarer å forklare hvordan denne oppgaven er vårt ansvar og hvordan vi kan løse den.
De som stiller seg kritiske, omtales gjerne som rasister og hatefulle. Dette er ofte de samme personene som må betale for galskapen.
To av mine naboer er innvandrere, meget hyggelige folk som jeg har et godt forhold til. Det handler ikke om integrering, det har de sørget for selv. Men om godt naboskap, og generell respekt for andre mennesker, så lenge de oppfører seg skikkelig og bidrar til å holde samfunnsmaskineriet i gang.
Vi har aldri drukket te sammen. Men grilling og annen kos har det vært. Ikke fordi Erna krevde det, men fordi vi hadde lyst.
