I New York tas woke-fenomenet til helt nye høyder, i form av hvite menneskers selvforakt og «skyldfølelse». Det er spesielt hvite kvinner som er opptatt av dette.
Det har vært mange eksempler på at personer med hvit hud har fått det for seg at de har så enormt med «skyld» for det meste. Man vil så gjerne «piske seg selv» så det virkelig kjennes.
Spesielt er det personer i kategorien «hvite middelklassekvinner» som ser ut til å være rammet av en slik tankegang.
I New York har dette nå blitt satt inn i en slags systematisert og forretningsmessig ramme. Hvite «kunder» betaler nå i dyre dommer for å få høre mer om hvor slemme og rasistiske de er. Fria Tider omtaler saken:
I New York betalar vita medelklasskvinnor 5.000 kronor för att få delta i en middag med en afrikan och en indian som berättar för dem hur rasistiska de är. Det rapporterar New York Magazine.
Det er opprettet et eget firma som arrangerer dette, og formodentlig tjener godt på det hele:
Middagarna anordnas av företaget Race2Dinner som enligt New York Magazine drivs av «entreprenörerna» Regina Jackson (afrikan) och Saira Rao (indian).
Opplegget er enkelt, og innebærer stor grad av medvirkning fra de dyrt betalende kvinnene selv:
Under träffarna får de vita kvinnorna «bekänna» olika «rasistiska» saker de har gjort och sagt och reflektera över sina «vita privilegier».
Det er ikke uvanlig at det utarter til tårer, hvilket man da har et eget opplegg for å håndtere:
Den som börjar gråta, och alltså utgjuter «vita tårar», förpassas till ett särskilt «gråtrum».
Det er imidlertid ingen «tilgivelse» og forsoning å hente for de hvite kvinnene, de svarte arrangørene er nådeløse mot sine «rasistiske» kunder:
– Det är så komiskt hur många av dem som vill bli vänner med oss. Vi svarar typ, «vi vill inte bli era vänner, var era egna vänner!» säger Saira Rao till New York Magazine.
Opplegget har vist seg å være en kommersiell suksess, og prisene har skutt i været.
Tidigare var avgiften för att få delta på middagarna 2.500 dollar, men nu har den höjts till 5.000 dollar på grund av populariteten.
Det er hittil ikke lagt frem ideer om noe tilsvarende i Norge. Men i tråd med enkelte rødgrønne partiers virkelighetsforståelse kan det muligens bli et eksempel på hva vi kan «leve av etter oljen».