Svenske barn helt ned i 10–12-årsalderen er mer utsatt for ran og trusler enn før, ikke sjelden med kniv. Det fastslår Madeleine Adaktusson og Anna Alandh, to medarbeidere i Sveriges Television (SVT) som lager programmer rettet inn mot denne aldersgruppen.
Konklusjonen er ikke basert på offisiell statistikk, men på tallrike, regelmessige samtaler Adaktusson og Alandh har hatt med et høyt antall barn i planleggingen av tv-programmer, skriver den nye svenske nettavisen Bulletin.
Barn som ikke selv er blitt ranet, får oftere vite om ran av andre barn, og de blir reddere for å utsettes for det samme:
De har märkt att barnens berättelser förändrats de senaste åren. Från att ha handlat om ”normala” barnproblem och tankar, får de allt oftare höra historier där barn berättar om att de själva blivit rånade eller hotade, eller om kompisar som blivit det.
Disse historiene er kommet stadig hyppigere de siste tre årene, forteller Adaktusson:
– Ja, jag skulle säga att vi hört allt fler sådana berättelser under de senaste tre åren. Det är framförallt unga killar som drabbas. Det kan handla om att en pojke blir omringad av ett större gäng som ofta är maskerade och inte sällan beväpnade med en kniv. Eller, så kan rånen utföras när de spelar fotboll på en idrottsplats och det kommer några killar som vill vara med. De blir distraherade av de här killarna, och märker sen att deras jackor och mobiler är borta. Det är heller inte ovanligt att de förnedras på olika sätt, säger Madeleine Adaktusson.
Barna tilpasser seg ved å unngå risikoadferd og forberede seg på det verste. Mange våger ikke å si fra hvis det skjer dem noe.
– De blir hotade. ”Vi vet var du bor och vi ska rövknulla din morsa om du anmäler”, kan det låta. De här hoten etsar sig fast och man är rädd för att förövarna ska komma hem till dem. Det som är skrämmande är att det finns en uppgivenhet i deras vittnesmål. Det är så här det är, säger de, säger Madeleine Adaktusson.
Det virker som om dette er den nye normalen, konkluderer Alandh.
De to SVT-medarbeiderne har en tid vært dypt urolige over utviklingen. Hvordan kan vi voksne akseptere at barn ikke føler seg trygge? spurte de i en kronikk i Expressen i desember.
Ja, hvorfor sitter så mange stille og ser på at samfunnene deres blir ødelagt? Kanskje fordi de er spirituelt døde allerede, selv om det organiske livet ikke er slutt.