Skader etter en kraftig eksplosjon i Linköping den 7. juni 2019. Foto: Jeppe Gustafsson/TT / NTB.

Til tross for splittelse i Riksdagen og en svak svensk regjering har Sverige nylig vedtatt en storsatsning på forsvaret. Hvordan klarer den politiske klassen å treffe strategiske beslutninger om Sveriges ytre sikkerhet, mens den ikke får til noenting med den indre sikkerheten?

Det er en lederartikkel i den svenske næringslivsavisen Dagens Industri som stiller spørsmålet, for selv å besvare det: Ytre sikkerhet er ikke et politisk farlig spørsmål, og priotering av forsvaret kan ikke tolkes som en politisk seier for Sverigedemokraterna (SD).

Med tanke på hvor spedalsk Sveriges establishment behandler Jimmie Åkessons mannskap, går lederartikkelen oppsiktsvekkende langt i å filleriste resten av den politiske klassen: Det er viktigere å bekjempe SD enn å gjøre noe med det indre trusselbilet.

Ta bara en så enkel sak som att se sambandet mellan de senaste tio årens migration och brottsutvecklingen under samma period. Den kopplingen är SD:s viktigaste hotbild vilket gör att anti-SD-fronten vägrar att se vad som är uppenbart för alla.

Det er altså «åpenbart for alle» at SD har rett i sin analyse av sammenhengen mellom migrasjon og kriminalitet.

Sveriges preges ifølge Dagens Industri nå av en borgerkrigslignende tilstand:

Svensk migrationspolitik har i kombination med en svag rättsstat fungerat som ett drivhus för etniska kriminella nätverk, etniska konflikter och internationella brottssyndikat och situationen är allvarlig i många städer och bostadsområden. Det smäller varje dag i ett malande inbördeskrigsliknande tillstånd.

En halv million mennesker lever i områder som preges av bevæpnede unge menn:

Eller som Lasse Wierup skriver i sin viktiga bok ”Gangsterparadiset”: ”År 2020 lever minst en halv miljon svenskar i samhällen som i hög grad påverkas av beväpnade unga män. Antalet skottlossningar och sprängdåd har nått en nivå som är unik inom EU.”

Eksplosjoner er nå blitt hverdagskost, sier en kvinne i Länsmansgården i Göteborg til SVT.

Lederartikkelen konkluderer skånselsløst at «politikken ikke fungerer som leverandør av rasjonelle løsninger».

Faktisk fungerer den stikk motsatt: Plutselig bestemmer regjeringen seg for å myke opp asylpolitikken, slik at afghanske menn med avslag på asylsøkanden likevel får bli i Sverige.

I den närliggande kriminalpolitiken har oviljan att bekräfta SD:s världsbild också skapat en handlingsförlamning och en försening av nödvändiga förändringar.

Det er altså flere svensker enn nødvendig som rammes av kriminalitet fordi mesteparten av den politiske klassen ikke vil se det samme som Sverigedemokraterna – og som alle med øyne i hodet også kan se.

Makteliten i svensk politikk er i praksis rede til å ofre andre svenskers liv for ikke å miste makten. For det er kun frykten for tap av makten som gjør at de tviholder på å benekte virkeligheten.

Situasjonen i Norge er neppe svært annerledes. Venstresiden vil heller at andre nordmenn dør enn å innrømme at Carl I. Hagen hadde rett allerede på 1970-tallet.

Verden vil kort sagt bedras, hva enten det handler om motvilje mot å se at Jorden går rundt Solen, at keiseren er naken, at befolkningen skiftes ut, eller at Skandinavia blir mer som Midtøsten hvis man flytter veldig mange mennesker fra Midtøsten til Skandinavia.