Halvor Fosli 
Illustrasjonsfoto: News Øresund / Wikimedia Commons.
På offentlige svenske Facebook-tråder diskuteres nå drastiske tiltak for å få bukt med klankriminaliteten og dominansvolden.
Flere statusoppdateringer i Sverige er svært forstemmende lesning.
Som vi har skrevet om før, i Sverige diskuterer man ikke å hente Moria-migranter. Det er ikke lenger rom for den slags idealisme. «Raus innvandringspolitikk» er ved veis ende i Sverige; 40 kriminelle klaner er fasit så langt, og titalls drepte hvert år.
En som i detalj tegner og forteller om hvilke tunge valg Sverige må drøfte framover, er Erik van der Heeg. Han er gift med den mer kjente skribenten Ann Heberlein, og er ansatt ved Kungl. Kunsthögskolan i Lund, og han har nesten 5000 FB-venner og 4343 følgere.
Nylig skrev han en lang FB-status om det han ser som de to valgene Sverige står i – mellom det han kaller Ulstermodellen og New York-modellen.
Utgangspunktet for van der Heeg er spørsmålet:
Hur skall vi hantera förnedringsrån och klankriminalitet? Som i Rudi Giulianis New York eller genom Ulstermodellen?
Sverige har fått en ny type kriminalitet med innvandringen særlig fra Midtøsten og Sentral-Asia, land som preges av klaner og en svak stat.
Här är klanorganisationen den förhärskande organisationsformen, åtminstone på landsbygden. Klanorganisationen förklaras vara en biologiskt betingad relation som faktiskt kan överföras till att prägla hela stater. Man kan notera att alla samhällen åtminstone haft en period då klansamhället varit förhärskande, vilket de gamla isländska kvädena av typen Njals eller Gissle Surssons sagor vittnar om för oss här i Skandinavien.
I Europa blev dock staten den dominerande organisationsformen, oavsett om den var auktoritär eller demokratisk.
När vi ser dagens statsbildningar i Tredje världen frestas vi lätt att se dem i ljuset av våra egna samhällen, men militärstyret i länder som Syrien, Egypten eller Pakistan har egentligen bara yttre likheter med de militärdiktaturer vi har haft här i väst, såsom i Grekland, Spanien eller Portugal.
(Artikkelen fortsetter under annonsen.)
Klanlederne lever i luksus, basert på overlegen vold. Når de kommer til Vesten, lever de på velferd og svart økonomi. Penger uten å arbeide gir prestisje i slike kulturer. Snabba cash.
Länder som Sverige och Danmark upprätthåller stabilitet och välstånd genom sin protestantiska arbetsmoral och sekulära individcentrerade rättsuppfattning som kan ledas tillbaka över 2000 år till det gamla Rom, men vi bekostar och garanterar rättigheter åt grupper med sociala mönster och beteenden som är den diametrala motsatsen till våra egna ideal – och permanentar dem.
På så vis bygger vi själva (och med våra egna pengar) in en tidsinställd bomb i våra egna samhällen, skriver van der Heeg.
Å vise styrke gjennom mobilisering, vold og trusler, øker klanens ære; måten det skjer på, er ikke viktig:
Att vara tio mot en i ett slagsmål ses inte som särskilt ”fegt”, vilket det skulle göra i Västerlandet; det är snarare det ensamma offret som förutom att få stryk dessutom har förlorat ansiktet och förnedrat sig genom att inte kunna ställa upp med en tillräcklig styrka till sitt försvar.
Kvinner har ikke noe særskilt vern i klankulturer.
På samma sätt är det ideal om ridderlighet gentemot kvinnor, som successivt blivit till en andra natur i våra samhällen sedan medeltiden något helt främmande för klantänkandet. Om en kvinna kränkt klanens heder är det bara att slå ihjäl henne. Det finns inget speciellt hedervärt eller berömvärt i det faktum att du är kvinna.
Mens jenter holdes inne og passes på, oppfordres gutter og unge menn til å markere seg i det offentlige rom.
Flickornas liv detaljstyrs och förläggs till hemmen i en tsunami av förbud och påbud. För pojkarna är det däremot av vikt att deras aktiviteter skall förläggas utanför huset. Ungdomarna uppmuntras att dra omkring i grupper för att testa omgivningens reaktioner, det vill säga se om en viss handling utlöser fysiskt våld eller bestraffningar från andra vuxna.
Hvordan kan Sverige løse et klanproblem som har vokst politiet og politikerne over hodet? Erik van der Heeg avslutter sin statusoppdatering slik, og her tar jeg med et langt, sammenhengende sitat. Han er ikke optimist:
Som jag ser det finns det bara två vägar. Den ena kan vi kalla New York-modellen. I en utmärkt artikel i nättidskriften Kvartal redogjorde New Yorks före detta svenske generalkonsul, Olle Wästberg, för hur jättestaden med sådan framgång tacklat brottsligheten under de senaste decennierna.
Det handlar om ett brett spektrum av åtgärder, effektiv polisiering, hårdare straff, deportationer, full transparens från myndigheters och mediers sida, där medborgarna på ett sakligt och heltäckande vis kan hållas informerade om vad som sker i deras bostadsområden, vilka det är som ligger bakom det hela och vad som görs för att komma till rätta med problemen.
I sista hand handlar det, enligt min mening, också om att transformera det svenska välfärdssystemet i en mer ”amerikansk” riktning, där människor i högre grad måste ta ansvar för sina egna liv, även ekonomiskt.
Om den gamla typen av brottslighet kanske kunde förklaras i socioekonomiska termer och faktiskt lösas genom ekonomiska insatser och resurstilldelning, handlar den nya typen av kulturellt betingad kriminalitet om att ett generöst tilltaget bidragssystem faktiskt ökar brottsligheten, genom att nyanlända grupper kan ställa sig utanför samhället och permanenta icke-önskvärda beteenden.
Den andra vägen är den så kallade Ulstermodellen, hämtad från Nordirland.
Här har vi ett historiskt exempel på hur ett icke-klanbaserat samhälle genom ett slags självorganiseringsprincip kommer tillrätta med ett socialt sönderfall föranlett av en ökande våldsnivå.
Under hela 1900-talet präglades först Irland och därefter Nordirland av sekteristiska, politiska och religiösa motsättningar mellan vad som i pressen gick under beteckningen protestanter och katoliker. Våldsnivån på politisk nivå var stundtals hög med sprängattentat, lönnmord och upplopp; däremot påverkades inte den vanliga kriminaliteten i samhället.
Trots närmast laglösa förhållanden på vissa områden var antalet rån, misshandelstillfällen, mord och sexualbrott inte särskilt hög.
Detta berodde dock inte på att polisen var mer effektiv på den gröna ön än på andra håll, utan på en vedergällningsprincip som växte fram av sig själv.
Om någon från motståndarsidan slog ihjäl, rånade eller våldtog någon från din sida, så såg du till att två från deras sida dog – och för att försäkra alla vad det handlade om, lät du meddela pressen om vad som hade gjorts.
Processen förenklades av att ingen brydde sig om att hitta den exakta gärningsmannen, utan man plockade helt enkelt de första bästa från ”rätt grupp”.
Omvandlat till svenska förhållanden skulle modellen kunna se ut på följande vis: en svensk kvinna blir gruppvåldtagen; när information om gärningsmännens signalement kommer ut och som gör att de kan knytas till en viss grupp så dödar man två ur just denna specifika grupp oavsett om just dessa individer skulle råka vara skyldiga eller inte, i syfte att klargöra sin inställning och skicka signalen att det är bäst om ni sköter er.
Detta fungerar i regel och efter ett tag minskar all brottslighet på grund av den allmänna nervositet inför ”att göra fel” som sprids i samhället.
Varje grupp kommer dessutom snart att börja polisiera sig själva för att inte drabbas. Rötägg och kriminella inom den egna gruppen ”tas om hand” av de egna för att inte våldet skall eskalera.
Låter det där eftersträvansvärt? Sannerligen inte.
Men detta är med all sannolikhet den enda väg som återstår om inte myndigheter och politiker tar tillbaka den makt över samhället som vi medborgare har givit dem – genom att rösta på dem.
Om de inte fullgör sin del av samhällskontraktet kommer det att betraktas som upphävt, och då återgår ansvaret till medborgarna själva.
Det mest sannsynlige er at Sverige slår inn på New York-modellen.
Danmark viser vei i Norden. De har økt straffen dersom forbrytelsen finner sted i utsatte områder og er koblet til gjenger.
Det må bli slutt på at minoritetsungdom i Sverige får redusert straff under henvising til at de er «sårbare barn» med en atferd preget av (noen vil si: bestemt av) dårlige sosio-økonomiske vilkår. I stedet kommer det nok ekstra harde straffer om forbrytelsen skjer i utsatte områder og om ungdommen kan regnes som del av organisert kriminalitet.
Straffen er ikke knyttet til etnisitet, men vil ramme noen etniske grupper hardere enn andre – fordi de er sterkt overrepresentert nettopp i denne typen områdekriminalitet.
Det er ikke bare på sosiale medier at drastiske løsninger luftes. Göteborg-Posten trykker et leserinnlegg der innsenderen til og med ser for seg muligheten av et statskupp:
Personligen tror jag att hoppet är ute för Sverige vad gäller sjukvård, skola, äldreomsorg – för att inte tala om lag/kriminaliteten, som jag tror gått in i en icke reversibel fas. Som historien visar i liknande fall – kommer det mynna ut i ökad anarki, våldsammare och fler motsättningar mellan olika grupperingar – eller en mjuk statskupp. Skulle inte bli ett dugg förvånad om det redan skissas på det sistnämnda, då det säkerligen resoneras att de extraordinära, akuta åtgärder som krävs för att styra skutan rätt – inte går att implementera med rådande politiskt system, skriver Pekka Wiena.
Hør Ekots lørdagsintervju med polititoppen Mats Löfving.
En av årets viktigste bøker – nå i nytt opplag!
