– Ranerne ser på ungdommene som minibanker

Illustrasjonsfoto: News Øresund / Wikimedia Commons.

Mens ungdomsran i Skandinavia tidligere var et storbyfenomen som i hovedsak var begrenset til områder hvor det vanker mange unge innvandrere, er det nå en tendens både i Oslo og i de største byene i Sverige at vinningskriminaliteten sprer seg til bedrestilte strøk hvor det bor få innvandrere.

Sydsvenskan skriver søndag om en ny bølge av ungdomsran i de velstående nabotettstedene Lomma og Åkarp, som ligger ikke mange kilometrene nord-nordøst for sentrum av Malmö.

Mikael Ramsbjer, en politimann som etterforsker mange ran i området, sier til avisen at problemene med personran i Lomma og Åkarp er «jättestora». Ungdommene som bor her, blir av ranerne sett på som minibanker, forteller han.

– Det är orter där ett flertal har det bättre ekonomiskt ställt, har dyra jackor och märkesgrejer som mobiler, dyra hörlurar, Armanikepsar och klockor. Saker som rånarna vill åt.

Ramsbjer kan opplyse at ranerne, som har herjet de to tettstedene siden i fjor høst, ofte er gjengangere:

– Vi vet vilka huvuddelen som rånar är. Det rör sig om ett tiotal personer i 14–17-årsåldern. Några är dömda för rån och småbrott, andra inte.

Sydsvenskan vil vite hvorfor de kan fortsette å rane når politiet vet hvem de er. Problemet er at det mangler fellende beviser.

Om ni vet vilka det är, varför kan ni inte stoppa dem?

– Det kan bero på att vi har svagt signalement, att det saknas vittnen eller stödbevisning. Ofta är rånarna maskerade, och ibland vill målsägande inte prata med oss om vad som hänt.

Ransofrene er gjerne sterkt preget av det som er hendt dem, og blir redde for å gå ut. De kan ha blitt truet med kniv eller sågar pistol, og ranerne går ikke av veien for å rette trusler mot venner eller familiemedlemmer. Derfor vegrer ofrene seg for å si sannheten til politiet.

Ranerne har også utviklet en teknikk for ytterligere demoralisering. Ransofrene får tilbud om å slippe dersom de kan gi ranerne et alternativt offer, sier Ramsbjer. Slik gjør de seg medskyldige, og det reduserer sjansen for at de vil snakke oppriktig med politiet.

Sverige ville ikke ha vært Sverige om ikke politimannen ville ha lagt for dagen den dummeste av alle teaterforestillinger: å etterlyse at foreldrene tar ansvar for de unge.

Han menar också att ansvaret för att komma till rätta med problemen måste bygga på samlade insatser. Både från föräldrar och olika samhällsaktörer som polis, skola och socialtjänst.

Hvordan skal de som har sviktet totalt i sin oppdragelsesgjerning, plutselig lære seg å oppdra? Hvorfor ikke like gjerne sette pyromaner til å drive med brannsikkerhet?