Hans Rustad Stenarna som vi kastat hör jag falla, glasklara genom åren. I dalen flyger ögonblickets förvirrade handlingar skränande från trädtopp till trädtopp, tystnar i tunnare luft än nuets, glider som svalor från bergstopp til bergstopp tills de nått de yttersta platåerna utmed gränsen för varat. Där faller alla våra gärningar glasklara mot ingen botten utom oss […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Artikler som er eldre enn to år er forbeholdt abonnenter.
