Hans Rustad Vi steg in. En enda väldig sal, tyst och tom, där golvets yta låg som en övergiven skridskois. Alla dörrar stängda. Luften grå. Målninger på väggarna. Man såg bilder livlöst myllra: sköldar, våg- skålar, fiskar, kämpande gestalter i en dövstum värld på andra sidan. En skulptur var utställd i det tomma: ensam mitt i salen […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Artikler som er eldre enn to år er forbeholdt abonnenter.
