Av Thomas Nydahl: Å ena sidan, å andra sidan…Än slank en hit, än slank en dit…Ingenting är svart eller vitt…Den enes bröd är den andres död…Lagt kort ligger…Nära skjuter ingen hare…Att falla är ingen skam, men att bli liggande.

Talesätten är lika många som det finns språk eller människor i världen. Ibland används de som en skämtsam axelryckning, ibland blir de livsideal. Under de här dagarna av nya påminnelser om den mordiska islamismens metod och avsikt hör jag dem uttalas till höger och vänster. Människor som jag i vanliga fall skulle betrakta som nyktra betraktare av samtiden börjar tala i tungor. Hummandet och brummandet sprider sig som ringar på vattnet.

Finns det en yttrande- och tryckfrihet inskriven i vår grundlag? Det finns bara två svar på den frågan: ja eller nej. Det finns inte någon nästan-frihet. Det finns inte någon kanske-frihet (och så förhåller det sig också med våra plikter: man kan inte vara nästan- eller kanske-ansvarig för sina handlingar). Antingen har vi yttrande- och tryckfrihet eller så har vi det inte. Men det märkliga med det moderna Europa är att vi också ser hur gummiparagrafer skrivs in i lagböckerna, paragrafer som talar om olika typer av brott som är värre än brottet skulle ha varit utan sitt prefix. Jag tänker på hat-brotten och jag tänker på hela den kränknings-kultur som utvecklats i Europa. Människor får skadestånd för snart sagt vad som helst. Om man drabbas av ett «hatbrott» eller ett brott är skadan densamma. Om man drabbats av det, t.ex. genom att bli fysiskt angripen på stan, utan att tillhöra någon av de människogrupper som vanligen omfattas av den gummi-lagstiftningen, så är skadan densamma. Parallella lagstiftningar utifrån sexuell, etnisk eller religiös tillhörighet är förkastlig. Det är också därför jag med kraft vänder mig emot de fromlare som förespråkar sharia-lagstiftning inom civilrätten. Det som sker i brittiska städer idag kan tjäna som avskräckande exempel.

Att vara hatad eller kränkt är oss alla förunnat. Jag har fått mail de här dagarna som bekräftar att jag är mycket hatad av muslimska män som talar om det för mig. «Vi är inte kristna och vi vänder inte andra kinden till», skriver de. Det är inte något jag skulle gå till polisen med. Men om jag blev jagad med yxa i mitt eget hem skulle jag tillkalla polis. Jag bryr mig inte om vem som hatar eller kränker mig. Koranen kan man läsa som en samling myter, men den är samtidigt en kränkning av all modern mänsklighet, som inte vill att livet ska styras av vad en krigsherre en gång i tiden tyckte och tänkte. Men istället för att tillgripa någon gummiparagraf vill jag ha en strid med blanka vapen. Den som vill «tro» får gärna göra det och därför också bläddra i Koranen när han eller hon vill. Men jag betackar mig för att påtvingas den ökenmoral som sprids från Koranen. Mitt liv, mina barns och barnbarns liv, ska inte styras av den.

Mitt blanka vapen är pennan och pappret. Eller datorn och word-dokumentet. Inget vapen är så otidsenligt och samtidigt så modernt som det fria ordet.

Upplagd av Thomas Nydahl, opprinnelig på Occident