Hans Rustad Jag hade aldrig förr skådat den sanna bilden av jorden. Jorden förhåller sig som en kvinna med ett barn i famnen (med sina varelser i den breda famnen). Jag börjar känna den moderliga sidan av tingen. Berget som betraktar mig är också mor, och om kvällarna leker dimman som ett barn kring hennes skuldror och […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Artikler som er eldre enn to år er forbeholdt abonnenter.
