Hans Rustad Stormen sätter sin mun till huset och blåser för att få ton. Jag sover oroligt, vänder mig, läser blundande stormens text. Men barnets ögon är stora i mörkret och stormen den gnyr för barnet. Både tycker om lampor som svänger. båda är halvvägs mot språket. Stormen har barnsliga händer och vingar. Karavanen skenar mot Lappland. […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Artikler som er eldre enn to år er forbeholdt abonnenter.
