Hans Rustad Hva er det med norsk offentlighet, representert ved politikere og medier, som gjør at de skjønnmaler Putins KGB-stat og Erdogans islamisme? I begge tilfeller snakker vi om en virkelighetsflukt av dimensjoner. Det som gjør den alvorlig er at den ikke representeres av enkelttilfeller, men er massivt til stede. Den er et klima.
Eksemplene er mange. Stortingspresident Thorbjørn Jagland vil gi Tyrkias statsminister Recep Erdogan Nobels fredspris, og sammenligner ham med Gorbatsjov.
Nobelkomiteen kan i et av de nærmeste årene få en mulighet til å tildele fredsprisen til Tyrkias statsminister Erdogan. Da vil Nobelkomiteen gi prisen til en politisk leder som har stått i spissen for å lede en muslimsk befolkning mot modernitet og demokrati.
…
Jeg nøler ikke med å si at Erdogan har vært for Tyrkia det som Gorbatsjov var for Russland. Forskjellen er at Erdogan sannsynligvis vil lykkes. Gorbatsjov så at landet ikke kunne overleve med den gamle makteliten. Han ville modernisere landet og bringe det inn som et vanlig medlem av det internasjonale samfunn.
Man lurer på hvordan det er med bakkekontakten når Gorbatsjov sammenlignes med Erdogan, og det til Erdogans fordel. Gorbatsjov hadde mot til å søke mot åpenhet og frihet og sa nei til å bruke jernneven. Han er en tragisk skikkelse i europeisk historie. Erdogan er en moderne islamist. Han forener prinsipper som for Europa er uforenlige.
Bernt Hagtvet er inne på noen av Jaglands forvirrede enemerker når han i Dagbladet onsdag sammenligner Erdogans situasjon med Salvador Allendes før kuppet 11. stepember 1973(!). Det er hæren og generalene som er farlige, ikke Erdogans islamisme. Hagtvet vet ikke spesielt mye om Tyrkia, men resonnerer logisk:
Dersom Erdogan virkelig har en hemmelig islamiseringsagenda, er hans vei vanskelig å forklare, for med flere reformer i EU-retning vil det komme desto flere bindinger også av hans makt. Det er vanskelig å tenke seg at Erdogan både vil islamisere i det lange løp og søke seg inn i EU.
EU-medlemskap og islamisme lar seg forene. Flere millioner tyrkere i Europa er en bro til innflytelse. Det er ikke diktatur Erdogan står for, men en islamisme light, som langsomt kveler et sekulært samfunns friheter. Fordi man ikke anerkjenner annerledeshet. Minoritetene eksisterer ikke som likeverdige. Hagtvet er selv inne på det: Erdogan bruker en liberalisering av samfunnet til større islamisering, slik det skjer over hele Midtøsten, og faktisk også i Vesten.
Men dette våger ikke Hagvet gå inn på. Ikke fordi han ikke har kunnskaper. Det er det politiske klimaet.
Hvor sterk trangen til å «forstå» er, viser en leder i Aftenposten rett etter valget. Den kunne godt vært skrevet om Tyskland i 1933. Ønsket om å forstå er så sterkt at man får seg til å skrive ting som er nærmest ubegripelige.
I de senere år har kunnskapen om og innsikten i islamismen økt. De som følger med er blitt mer bekymret. Men ikke Aftenposten. Der ser man frem mot et islamistisk Tyrkia som skal legemliggjøre en drøm om forening av islam og demokrati.
MANGE VENDTE SEG til det islamskvennlige partiet etter at maktelitene hadde melet sin egen kake gjennom mange år. Erdogan er hittil ikke plettet av korrupsjon. Hans styre har brakt økonomisk fremgang gjennom en politikk som har gavnet næringslivet. Han og hans medarbeidere startet som nidkjære islamister, men etter å ha fått sin bevegelse forbudt en rekke ganger, har de innsett at politikk er det muliges kunst. Hva de står for i dag, synes å være et historisk kompromiss mellom Tyrkias islamske fortid og dagens verdslige prinsipper. Tyrkerne har en islamsk identitet, og var gjennom århundrer den islamske verdens anførere. Landets makthavere siden Kemal Atatürks revolusjon har i mangt fornektet denne arven. I lengden vil en slik fornektelse utløse et savn hos mange. Dette har gavnet det moderate islamskvennlige partiet, særlig når dets regjering har bedret levekårene for brede grupper av folket. Erdogan har tidligere skilt lag med de mer militante islamistene, som har liten støtte. Hans parti i dag har trekk som kan minne om et islamsk motstykke til vestlige kristeligdemokrater.
Tre representative innlegg om Tyrkia: fra en fremtredende politiker, fra en akademiker og fra en ledende avis. Alle med samme positive holdning til Erdogan. Så kan man lese den svenske statsviteren Lisbeth Lindeborgs artikkel fra Expressen denne uken. Det er en helt annen verden hun beskriver:
Sekulära muslimer förföljs i Turkiet
Det nya turkiska styret är inget att glädjas över. Förföljelsen av religiösa och etniska minoriteter ökar, samtidigt som toleransen för oliktänkande minskar.
Det skriver i dag statsvetaren LISBETH LINDEBORG. Hon anser att många europeiska opinionsbildare har en alltför välvillig inställning till landets islamistiske regeringschef, Tayyip Erdogan.
För dem som ansluter sig till upplysningens värderingar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett sekulariserat samhälle blir tisdagen 28 augusti 2007 en dyster dag. Då väljs Turkiets utrikesminister Abdullah Gül till landets president. Det innebär att två islamister från majoritetspartiet AKP kommer att leda Turkiet under de närmaste åren; nyligen omvaldes Tayyip Erdogan till regeringschef. Det innebär också att den – om än allt annat än kontinuerliga – sekulära processen som Kemal Atatürk satte i gång 1924 åter tvingas till reträtt.
Egentligen hade Erdogan själv velat ta över landets högsta ämbete efter den sekuläre och liberalt sinnade presidenten Ahmet Sezer, men detta lyckades befolkningen avstyra. Hundratusentals samlades i våras till demonstrationer mot en «president Erdogan». Ty den tidigare bestraffade regeringschefen är ingen förebild för ett modernt Turkiet. Som borgmästare i Istanbul under 1990-talet föreslog han att kvinnor och män skulle åka åtskilt inom kollektivtrafiken och han sökte hindra utställningar med konst från väst. Det är ingen tillfällighet att Delacroix’ kända målning med den barbröstade kvinnan som symbol för friheten nu tagits bort ur läroböckerna för grundskolans 7:e klass.
Erdogans starka islamism nådde en kulmen 1998 när han citerade den extremnationalistiske 1900-talsdiktaren Gokalp: «Moskéerna är våra kaserner, kupolerna är våra hjälmar, minareterna är våra bajonetter och de troende är våra soldater». Med tanke på de obehärskade vredesutbrott och utfall mot Europa i olika officiella sammanhang som Erdogan underhållit oss med sedan han valdes till ministerpresident 2002 har han knappast ändrat sig. I februari i år riktade landets största arbetsgivarorganisation, Tüsiad stark, kritik mot Erdogans «religiösa retorik» och mot frånvaron av demokrati trots allt prat om reformer.
Att Erdogans trogne vapendragare Gül även han är en bakåtsträvare är väl bekant. Mot bakgrund av utvecklingen i landet sedan AKP kom till makten är det därför svårt att förstå fördragsamheten visavi Erdogan-Gül på många håll i Europa. Politiker och medier försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet. Men fakta låter sig inte döljas, politiskt önsketänkande hör inte hemma i verkligheten.
Så beskyllde exempelvis Erdogan EU för ett par år sedan för att vara en «kristen klubb». Denna uppenbara provokation mot Europa, med sina tiotusentals moskéer och en religionsfrihet som saknar sitt motstycke, från en regeringschef i ett land där religiösa minoriteter förföljs, misshandlas och mördas, och där exempelvis kristna kyrkor inte existerar officiellt är oerhörd.
Det kan nämnas att varannan invånare i Istanbul tillhörde en kristen församling för knappt 100 år sedan. I dag finns bara cirka 110 000 kristna i hela landet. Alltfler funderar på att utvandra efter de religiöst och nationalistiskt motiverade morden på två turkiska kristna konvertiter och en tysk översättare i Malatya i april i år, mordet på en kristen präst år 2006 och det uppmärksammade mordet på den armeniske redaktören Hrant Dink tidigare i år.
Den tyngst vägande orsaken till kristenfobin är för det första frånvaron av religionsfrihet i landet. Den existerar inte ens på pappret. De kristna kyrkorna saknar rättslig status även om de existerar som byggnader. Varken kristna eller judar kan bli tjänstemän eller anställas inom offentliga sektorn.
Den andra tungt vägande orsaken är den från regeringshåll spridda myten att kristna missionärer håller på att ta över Turkiet, att de hotar den nationella enheten. Enligt officiella rapporter planerar protestantiska missionärer att omvända tio procent turkar före år 2020. En jämförelse mellan lögn och sanning visar att 334 turkar övergått till kristendomen mellan 2000–2007. Bakom dessa lögner och den officiella paranoian ligger det statliga religionsministeriet med en tjänstemannabyråkrati som uppgår till 123 000 personer.
Men hetsen mot kristna är inte det enda exemplet på religiös förföljelse. Mindre bekant är diskrimineringen mot landets näst största religiösa befolkningsgrupp aleviterna – vilka utgör cirka 30 procent av landets befolkning. Aleviterna är i grunden shiamuslimer vilka räknar sitt andliga ursprung från Ali, Mohammeds svärson. Men i sin utvecklingshistoria har de fjärmat sig från det dogmatiska islam och har en egen variant med starkt sekulära inslag, åtskillnad av politik och religion, religionsfrihet, jämlikhet mellan man och kvinna, ingen slöja och avståndstagande från Sharia. Dessutom accepterar de etniska, sociala, kulturella och religiösa skillnader. Om något framstår de reformmuslimska aleviterna som Kemal Atatürks verkliga arvtagare.
Men i Turkiet erkänns de inte ens som muslimer. Där accepteras bara den så kallade rätta läran, det vill säga sunni-hanafi-islam. Bara för något år sedan bestämde skolministern och de religiösa myndigheterna att alevitiska barn som tar avstånd från en sunni-hanafi-skolning ska stämplas som icke-muslimer. Som sådana blir aleviterna i praktiken rättslösa. Fysiska övergrepp, pogromer och massakrer har tvingat dem att utvandra till Europa – bara i Tyskland finns 800 000. Symptomatiskt är att då Erdogan besökte Tyskland tog han emot företrädare för den extremt fundamentalistiska Milli Görüs-gruppen som observeras av författningsskyddet och vars ledare sökte utföra ett attentat mot Kemal Atatürk-monumentet för några år sedan; däremot tog han inte emot företrädare för aleviterna.
Sedan 2002 ser Turkiet-experter med oro hur intolerans och hat mot oliktänkande ökar. Efter mordet på Dink konstaterade en av landets mest kända författare, Yasar Kemal, att det knappast finns något mer rasistiskt land än Turkiet. Med den islamistiska duon Erdogan-Gül som landets härskare blir horisonten över Turkiet än svartare.
LISBETH LINDEBORG
Lisbeth Lindeborg är frilansskribent och fil. dr i statsvetenskap.
