Hans Rustad Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekpage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger presis lika. Annie sa […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Artikler som er eldre enn to år er forbeholdt abonnenter.
