Det sies at løgner har korte ben. Det er helt feil. I vår tid har løgner forbannet lange ben. Man har problemer med å holde følge.

Jeg åpner motvillig Bjørn Ekblads intervju med amerikanske Diana Johnstone, som sto i Ordront magasin: Resa i Ljugoslavien

Fra første stund ser man at damen er sprøyte gal. Det vrimler med de mest fantastiske påstander. Hadde det ikke vært for at de dreier seg om så grimme realiteter, kunne man bare blåst av hele greia. Men her sitter faktisk redaktøren for et anerkjent venstretidsskrift i Sverige og snakker om at Srebrenica-massakren er bare tøv, og at Milosevic slett ikke var noen diktator. I humanismens navn! Da begynner man å bli litt svimmel. Erstatt ordene med revisjonisme. Disse menneskene snakker akkurat som nazister. Forbrytelsene har ikke funnet sted. Det ligger en konspirasjon bak. Gjett hvem!

Argumentasjonen liger på en prikk nazistenes. Bildet av Fikret Alic i Trnopolje er en konstruksjon! Men ikke bare det: Alle interneringsleirene var en konstruksjon. De fantes ikke. Bosnierne kom og ba om beskyttelse. De gjerdet inn seg selv.

Redaktør Ekblad innleder med å presentere dette som sannheten bak en konstruert myte, representert ved bildet av Alic bak piggtråden:

Mycket talar för att den tolkning och presentation av bilden som medierna gjorde är en förfalskning av verkligheten. Den tyske journalisten Thomas Deichmann publicerade i Tyskland och England 1997 en undersökning av omständigheterna i lägret Trnopolje vid den tid som bilden togs. Han kom fram till att lägret inte var inhägnat utan att det var journalisten och fotografen som var det. Lägret hade upprättats av flyktingarna själva och vistades i lägret frivilligt för att undgå att bli beskjutna av bosnienserbisk milis eller att enrolleras av bosnienmuslimska styrkor.

Ett av venstresidens yndlingsslagord har vært Heines ord om «at der man brenner bøker ender man opp med å brenne mennesker». Anvendt på venstresiden vil det si at vi står foran grufulle forbrytelser, for nå har man begynt å brenne bilder, dvs. dekonstruere dem, og revidere historien på grusomste vis. Leirene fantes ikke. Srebrenica er en myte!

At det befinner seg en gal kvinne i Paris som hevder dettte, er en ting. At det trykkes i stort format av Ordfront en annen. Vi snakker ikke om Gjallarhorn.

Ekblad fortsetter, før han lar Johnstone slippe til, for at det ikke skal herske tvil om at alt er løgn:

En lögn eller två behöver inte innebära att en historia är falsk. Men om krigen i Jugoslavien hopar sig lögnerna och oklarheterna. Även när det gäller andra händelser av stor symbolisk laddning kan historieskrivningen problematiseras eller ifrågasättas: Vad sa egentligen Milosevic i sitt tal på Trastfälten 1989? Vem låg bakom beskjutningarna av marknadsplatserna i Sarajevo? Vad hände i Srebrenica? Hur var det med massvåldtäkterna under Bosnienkriget?

Johnstone tar rotta på alt: massakrene, voldtektene, drømmen om Stor-Serbia, Milosevic-tyranniet (Jugoslavia har aldri vært friere). Serberne hadde historisk stor goodwill i Vest. Det skulle derfor mye til å vende opinionen mot dem. Hvordan var det mulig?

Det krävdes alltså ett ansenligt arbete för att vända opinionen i väst mot serberna. För detta ändamål anlitade regeringarna i Zagreb och Sarajevo den amerikanska pr-firman Ruder Finn (senare gjorde de albanska separatisterna i Kosovo samma sak). Ruder Finns intensiva arbete spelade en avgörande roll för kroaternas och bosnienmuslimernas överväldigande seger i propagandakriget. Regeringen i Belgrad anlitade inte någon pr-firma.

I april 1993 intervjuades chefen för Ruder Finns Balkanavdelning, James Harff, av fransk television. Den franske journalisten ställde frågan vad Harff ansåg vara deras främsta insats. Harff svarade: »Att ha lyckats vinna över den judiska opinionen på vår sida.« Det avgörande momentet som fick opinionen att vända var »lägerhistorien«, det vill säga framför allt historien om Trnopolje.

Det var en konspirasjon!

PR-firman Ruder Finn, propagandaministrarna i de olika regeringarna i samarbete med naiva och okunniga journalister och många andra bidrog till att skapa en mytisk berättelse om Jugoslavienkrigen som inte har med verkligheten att göra.

Hele historien om krigen er en «kollektive fiksjon» (Johnstones uttrykk) og i sin bok avslører hun den: Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Illusions (Pluto Press 2002)

Johnstone og Ekblad har samme problem som nynazistene: De er for ekstreme til å få gjennomslag. De stempler f.eks. Den internasjonale krigsforbryterdomstolen for det tidligere Jugoslavia som en politisk domstol, et redskap for USA. Det gjør at mange potensielle sympatisører faller fra.

Her finner vi en parallell til Al-Qaidas valg av FN og Røde Kors som terrormål: Disse institusjonene stemples som redskaper for USA og imperialismen. Den virkelige grunnen er at de er uttrykk for det siviliserte samfunn, for verdier og prinsipper som disse aktørene er sterkt imot.

Det er tydelig at bombingen av FN og Røde Kors har vært traumatisk for disse organisasjonene. På alle nivåer. De forstår det rett og slett ikke. FN hadde jo omhyggelig unngått å ha amerikanske militære i sitt nærvær. I Norge kvier man seg ikke for å kritisere amerikanske soldater i Afghanistan for å drive hjelpearbeid. Det er en farlig utvikling! Her på bjerget fremstilles dette som forsvar for humanitær innsats. Det er i virkeligheten å løpe al-Qaidas ærend. Grunnen til at man blir bombemål er at man driver humanitært arbeid, for dette er i seg selv suspekt i terroristenes øyne. Det finnes ikke noe slikt som nøytralt humanitært arbeid i deres verden.

Den samme argumentasjonen bruker venstresidens folk som gikk sterkt ut mot den militære innsatsen på Balkan: Fra en kritikken til at amerikanerne slapp ned matpakker, til de mer ekstreme av typen Johnstone, Pinter, Hartvig Sætra, Galtung og Øberg: som ikke nøler med å stemple domstolen som et politisk redskap. De har foreløpig ikke stemplet Røde Kors og FN, men tankegangen er helt parallell.

Det dreier seg om å se konsekvensene av en tankegang. Johnstone presenterer et syn som snur verden 180 grader. Hun hevder at serberne er hundset, misforstått, forfulgt.

Utenriksminister Anna Lindh ble drept av en ung serber som vokste opp lange perioder hos sine besteforeldre utenfor Beograd. Svenske aviser skriver at han ikke hadde glemt at Anna Lindh hadde støttet bombingen av Serbia. I hvor stor grad drapet var politisk bestemt, vet vi ennå ikke.

Men tanker som Johnstones og Ekblads er ultimate og kategoriske. Hele historien er en løgn. Den roper på korrigering, gjennom en handling. Oppfatter ikke disse menneskene at de beskriver en uhyrlig urettferdighet som roper på hevn?

De to snakker seg imellom at vestlig opinion brød seg lite om Kosovo-krigen, dessverre. Irak-motstanden er mer oppløftende, selv om de frykter et tilbakefall, hvis USA finner på en ny «humanitær intervensjon». Bare det at de kan snakke om stansingen av serbernes fremferd på den måten, gør sammenligningen med nazistene forsvarlig.